Ginnungagap

Litteraturen är alltid i sökandet efter ett visst tonläge som inte alltid stämmer överens med rådande ande, eller snarare väldigt ofta i motvärn och utan att kunna kontrollera den andlighet som bestäms av annat än litteratur och estetik. Litteraturen försöker återställa den andlighet som inte gagnar själen. Medvetet eller omedvetet reagerar författare såsom känsliga själar på att något saknas eller känns omänskligt. De försöker hitta en själ och en stämning för en röst, och ibland går in där rösterna behövs som mest.
De sista folkungarna som exempelvis Olof Trätäljas och Halfdan Hvitben vem var de? Trätälja lär ha fått sitt namn för han röjde och brände skogar där han gömde sig undan uppretad allmoge. Kan man vakna på 1400-talet och ha glömt resten och allt som hade varit innan höjt i dunkel? Kan man vakna på 2000-talet och plötsligt upptäcka att det ännu inte har funnits någon tid vilken velat stanna och bevara sig själv? Efter varje epok finns ett par dikter och berättelser kvar, ”sopdyngjur”, trasiga luntor, diverse anteckningar, och utkast som aldrig blev av, tillfällighetsuppteckningar i väntan på nästa sekel och nästa generations framgångar. Men bland mögliga, trasiga manuskript fanns de egentliga drömmarna, och sönderriven suddig handlingsmanual. Rimkrönikorna återgav historien tendentiöst men på ett mer tillgängligt vis och samtidigt sammanförde det poetiska och det historiska språket så att faktas beständiga källa mötte språkets magiska sprakande källor och genljöd eposets vers. På en redan uppdiktad historia kan man dikta nästkommande, bara väven har blivit satt, ödestråden rätt inställd. De knaggliga orden får plats, blir hörda om någon sjunger de episka raderna. Till Geijers, Tegnérs, Stagnelius, Topelius, Runebergs toner kan ny epik spira. Till Kringlans bestämda fil och återkomst kan den nordiska rösten återfinna sin ande bland mytologins väsen. En renässans, en upprepning som bevarar historiens utsatta stenars spår på den andliga kartans väg.