Från Våghalsen och Svind

”Hellre talar jag med gräs än människor, för gräsen krånglar inte till det och de står still och lyssnar, och lyssnar jag tillbaka har de alltid något av vikt att säga...” Gunnar Eriksson lägger örat till jorden. Hans dikter lyssnar och frågar. Samtalstonen är lågmäld, undertexten ofta självironisk, men perspektiven hisnande. Som läsare är det ett intellektuellt äventyr att slå följe med ”denne lätt botaniske poet” på hans sökande vandring mellan yttre och inre rymder, spejande mot historiens och minnets horisonter genom lövverket. Gunnar Eriksson (1931-2024) var en av Sveriges främsta idéhistoriker. Intresset för poesi fanns med sedan unga år men blommade upp igen under pensionsåren. Föreliggande fjärde diktsamling blev hans sista.