Jag smyger med lätta steg och granskar hoppfullt trottoarstenarna som vore det fredagsmorgon på Juan Fernández öde strand. Men oskadd tar sig ingen genom tillvaron. Någonstans trampar foten igenom innan marken hunnit lägga sig tillrätta. Viktigt är att öva fingertopparnas språk och orka hålla sig lyssnande – till vågsvall inifrån land, till toner uppifrån träden, till barnens andetag innan sommaren lämnar dem. Döden är inte hotet – utan det olevda.
I denna fjärde, fristående del av sin memoarserie (om åren 1980–1994) – den kanske personligaste och mest vittfamnande – skänker oss Per Wästberg en utvecklingshistoria, en tidskrönika och ett porträtt av en generation. Han skildrar Afrika utifrån ett halvt sekels erfarenheter. På resor runt jorden i internationella uppdrag möter han ett stort antal av de årens ledande författare och politiker: Mandela, Polens diktator Jaruzelski, Günter Grass, Arthur Miller, Nadine Gordimer – och i en skrämmande berättelse Robert Mugabe privat. Här ryms en poetisk kärleksförklaring till Stockholm, förtrollade somrar på Gotland, en genomskådande rannsakning av drivkrafterna i en läsande, skrivande, älskande tillvaro. En äventyrlig resa på Franska Guyanas floder förebådar en lång kärleks övergång i en ny kärleks smärtsamma och lyckliga turer. På svidande vacker prosa gestaltas en närhet i känslan, en avslöjande självblick och en iakttagares humoristiska distans till människorna.