Jag har ju ett bra liv

Äntligen var familjen Nygård i Kalifornien. Föräldrarna firade 20 år som gifta och hade tänkt ut en semester som kunde passa allihop inga vilda nöjesparker, bara ställen som kunde ta emot tolvårige Adrian och hans rullstol och medicinska utrustning, ingenstans där Adrians hyperkänsliga immunsystem kunde utsättas för påfrestningar, men ändå en semester.

När de kom dit åkte de iväg på en kristen konferens i en församling som föräldrarna hade läst om. Där bad man ofta för sjuka, så mamma Marian frågade Adrian vad han skulle tycka om det ifall det hände.

- Vet inte, sa han och ryckte på axlarna. Jag har ju ett bra liv.

Ända sedan Adrian var fem månader hade hans föräldrar fått ägna all tid åt honom och hans livshotande sjukdomar. Han saknade förmåga att tillgodogöra sig mat och blev våldsamt sjuk till och med av en bit gurka eller vattenmelon. På hans kropp fanns 40 operationsärr. Hans muskler hade blivit så svaga att han var tvungen att använda rullstol. Han hade problem med minnet. Han kunde bara gå i skolan sporadiskt och gick ofta från frisk till livshotande febrig på mindre än en kvart.

Det var inte så att hans föräldrar och deras vänner inte hade bett för honom. Men när mamma Marian och pappa Thomas upptäckte att han hade ätit en grissinipinne efter en gudstjänst under konferensen förstod de att något särskilt hade hänt.

Marian Nygård är Adrians mamma och hade inte tänkt skriva någon bok, men när hon hörde den ena efter den andra prata om den där pojken som hade blivit helad bestämde hon sig för att berätta själv hellre än att låta Adrian bli en vandringssägen.

Marian och hennes man Thomas är också fosterföräldrar. Thomas, som under många år skötte Adrians sjukvård på heltid, har nu ett arbete utanför hemmet igen.