En Smålandinnas Memoarer

”Det som på pappret är en komplimang kan ur fel mun bli en attack och vice versa. På en arbetsplats hade en moderat politiker en praktikdag. Vi hamnade i samma bil och av någon anledning utbrast hen att jag var gracilt byggd. Det lät som en beskrivning av vilt snarare än av en ung kvinna, så jag lät uttalandet hänga i luften, men så var hen också yrkespolitiker och kanske van att inte alltid säga sådant som faller i god jord. Min positiva läggning gjorde dock att jag nu – flera år senare år efteråt – har bestämt mig för att ta det som en originell snällhet och att inte göra politik av det. Ett lika tveksamt fall inträffade under min korta insats som lärare för yngre barn. Det var en lagom yvig klass med ett och annat barn man minns lite extra väl, av olika skäl. Under matintaget tittade en rödhårig liten en bra stund på mig och utbrast:– Jag tycker att du har för långa ögonfransar. Påståendet var svårparerat. I dessa dagar florerar allehanda ögonserum som får fransarna att expandera. Man kan också gå på salong och limma på extrafransar. Däremot har jag aldrig hört talas om några knep som förkortar ögonfransar.” – ur boken Sagt om Emma Emma Furehill hade ett alldeles särskilt tilltal som kåsör. Hon skrev kort och med en lite halsbrytande och samtidigt elegant humor. Det var kåserier som lämpade sig förträffligt för högläsning. Under flera år hade hon vinjetten ”En smålandinnas memoarer” på Göteborgs-Postens Världens gång-sida. Där berättade hon små glimtar från en barndom som i hennes tappning tedde sig småländskt skimrande. Emma Furehill var – i positiv mening – en lite otidsenlig skribent. Hennes stil kunde ibland vara sirlig på ett sätt som var mycket ovanligt för hennes generation av skribenter. Men framför allt är hennes kåserier fyllda av ett okuvligt glatt humör. Det är full fart och full energi från första till sista ordet. Denna energi ter sig än mer okuvlig när hennes texter nu äntligen samlas i en volym. Det var ett nöje och en ära att få vara Emma Furehills redaktör. Kristian Wedel Redaktör på Göteborgs-Postens Världens gång-sida. Emma Furehill kom som en vårvind på GP:s kulturredaktion en dag och gjorde ett oförglömligt intryck. Så lång. Så glad. Så stora nyfikna ögon och så tacksam över att under en tid få vara en del av vår redaktion. Jag var då redaktör för nyhetsarbetet på kultur & nöjesredaktionen och den som oftast hade en uppgift för Emma, coachade henne i skrivandet och smittades av hennes glada humör. Och humor. Det var lätt att vara runt henne. Energin och viljan att leverera fanns där varje stund, artiklar skrevs och publicerades och så var det den där lusten att spänna bågen lite till … Suget efter ett friare skrivande fångade jag upp genom att höra Emma berömma andra skribenter, krönikörer och kåsörer som hon uppskattade på tidningen. Att motivera henne till egna försök var den enklaste sak och hur det gick vet vi sedan länge. Att på nytt få läsa Emmas betraktelser med småländsk klang och knorr gör mig innerligt glad. Malin Clausson journalist och författare