"Ingen människa kan skriva sin kärlek", skriver en liten skolflicka på hösten 1919. Ändå är det just det hon gör. Brev efter brev fyllda av skriven kärlek går mellan Slagsta, Eskilstuna och Birger Jarlsgatan 118 i Stockholm, mellan flickan, den 17-18-åriga Alva Reimer och den 20-21-åriga juris studerande Karl Gunnar Myrdal. Sammantagna blir det näranog en roman, en kärleksroman som sedan många år ligger i förvar på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Att vi kan läsa den beror på att Gunnar Myrdal på gamla dagar ansåg att det kunde vara av intresse att ta del av hur två begåvade ungdomar upplevde sin första kärlek. Intresset blir inte mindre av att de två kom att bli viktiga intellektuella huvudpersoner i det svenska folkhemsbygget och spela stor roll i internationell ekonomi och politik under efterkrigstiden. Som sådana har de ofta beskrivits som kyligt rationella, det vetenskapliga förnuftets förgrundsgestalter.
Det är knappast så de möter oss i sina brev, skälvande av återhållen åtrå och ångestfylld längtan. Det är känslor som är så allmängiltiga att det är här som det stora värdet ligger i den brevskatt de lämnat.