Livet som pensionär kan vara ljuvligt, fritt från arbetslivets alla tvång och måsten. Men där finns också orosmoln. Vad är det som väntar? När kommer vi behöva hjälp med att äta, klippa naglarna och sköta vår egen hygien? Varför betraktas det som löjligt att prata om ålderskrämpor, de ibland mycket smärtsamma förlusterna av egna kroppsliga förmågor? Varför beter vi oss som strutsar när det larmas om brister i äldrevården? Och varför har vi inte makt över vårt eget döende?
De här frågorna, och många andra, ställer sig författarna, samtidigt som de belyser åldrandets fördelar. De gör intervjuer, läser skön- och facklitteratur och samtalar med varandra. Boken inleds med en skildring av mammans sista dygn i livet, och rör sig mellan personliga berättelser och faktagenomgångar, mellan det humoristiska och det allvarstyngda.
I sitt förord skriver Göran Greider: Det som imponerar på mig är att [författarna] vägrar att leverera någon entydig filosofisk punchline om detta att bli gammal. De resonerar istället kring den enorma fråga som åldrandet alltmer utgör i våra samhällen, och titelns enkla konstaterande är träffande därför att den alstrar så många associationer: Ja, vi åldras.
Om författarna
Catarina Canivet har arbetat som distriktsläkare och forskare, och Maria Gruvstad är socionom och har under många år arbetat med ledarutveckling samt HR- och organisationsrelaterade frågor inom universitetsvärlden. Annika Andén, pensionerad distriktsläkare, har illustrerat boken. Göran Greider svarar för ett personligt förord.