Egentligen vet jag inte när allting började. Kanske var det redan på sommaren när de där thailändska ungarna fastnade i grottan och jag inte kunde sluta tänka på dem utan satt framför datorn och uppdaterade The Guardian stup i kvarten. Eller så var det när Mirja gjorde entré, men det gick ju som det gick med den saken, och hösten kom och vi fick inte ens en regering. Farsan försvann och slutade höra av sig. Jag kunde inte sluta tänka, men jag tänkte hela tiden på fel grejer. Och jag kände att jag blev alltmer konturlös och allt som jag tidigare förstått började bli svårbegripligt, och till slut förstod jag inte ens mig själv.
Vid tolvslaget på nyårsnatten lämnar Storm en skränig fest på Bastugatan och påbörjar vandringen hemåt genom Stockholm. Vägen kantas av möten med stadens andra frusna själar och blandas upp med minnen från sommaren när allting förändrades, när pappan försvann och den första kärleken valde en annan.
Nyårsvandraren utspelar sig under en enda natt där ett helt liv måste begrundas.